Vi hade precis fått organisationsnummer och kunde börja ingå avtal. Första avtalet var att vi skulle hyra en stor canonskrivare så att vi kunde skriva ut transfers till tröjorna. Vi hade redan fått ett ganska bra erbjudande gällande en begagnad maskin. I alla fall tyckte jag då att erbjudandet var bra. 833 kronor i månaden för maskinen som skulle producera det vi behövde. Jag hade dock läst i en bok att man alltid ska försöka förhandla ner alla kostnader och hade bestämt mig för att göra ett försök. Det var första gången jag skulle förhandla och jag var väldigt nervös. När vi skulle komma överens om avtalsvillkoren tog jag mod till mig, stammade fram ”vi säger 800 kronor jämnt” och höll andan. Istället för att bli arg, slänga ut mig och kräva betalt för kaffet sa säljaren: ”ok, vi säger 800 kronor jämnt” och ändrade i avtalet. På vägen hem cyklade jag på moln. Jag hade överkommit en stor rädsla, lärt mig något nytt och blivit en bättre affärsman. Livet var underbart.
Trots att det bara handlade om en liten summa var glädjeruset enormt. Samma slags glädjerus fick jag varje gång jag vann i en förhandling. Att förhandla är kul, att vinna förhandlingar är ännu roligare. Störst glädjerus hade jag dock den gången jag sparade 33 kronor. Inget slår första gången.
Viktig läxa inte bara i arbetslivet. Jag är av den typen människor som insett till slut att det går bra att pruta även i privata sammanhang. T.ex. prutar jag gärna på byxor som ju alltid finns 2-300kr billigare i en annan butik – varför ska man då inte ta sig 30 sekunder för att pruta med möjligheten att få 300kr rabatt? Det är en rätt bra timlön om man säger så.
Enda anledningen som folk egentligen har för att inte pruta är att dom är rädda för att bli uppfattade som fattiga. Vilken sjuk grej! Man blir ju fattig om man inte försöker spara pengar..
Hehe,
Verkligen en gullig historia!